English Romantic Painter, 1775-1851 landscape master landscape master .British painter and printmaker. He dominated British landscape painting throughout the first half of the 19th century. He established a reputation in the Royal Academy, London, first as a topographical watercolourist and then within a few years as a painter of Sublime and historical landscapes.   Related Paintings of J.M.W. Turner :. | Marxbourg and Brugberg on the Rhine | The Burning of the Houses of Parliament | Richmond Hill | Rain, Steam and Speed - Great Western Railway | Longships |
Related Artists:
Jack Spurling
1870-1933 painted The british clipper
Jusepe de Ribera
1591-1652 Spanish Jusepe de Ribera Galleries Jusepe de Ribera (January 12, 1591 - 1652) was a Spanish Tenebrist painter and printmaker, also known as Jos?? de Ribera in Spanish and as Giuseppe Ribera in Italian. He was also called by his contemporaries and early writers Lo Spagnoletto, or "the Little Spaniard". Ribera was a leading painter of the Spanish school, although his mature work was all done in Italy. In his earlier style, founded sometimes on Caravaggio and sometimes on the wholly diverse method of Correggio, the study of Spanish and Venetian masters can be traced. Along with his massive and predominating shadows, he retained from first to last a great strength in local coloring. His forms, though ordinary and sometimes coarse, are correct; the impression of his works gloomy and startling. He delighted in subjects of horror. In the early 1630s his style changed away from strong contrasts of dark and light to a more diffused and golden lighting. Salvator Rosa and Luca Giordano were his most distinguished followers, who may have been his pupils; others were also Giovanni Do, Enrico Fiammingo, Michelangelo Fracanzani, and Aniello Falcone, who was the first considerable painter of battle-pieces. Among Ribera's principal works could be named "St Januarius Emerging from the Furnace" in the cathedral of Naples; the "Descent from the Cross" in the Certosa, Naples, the "Adoration of the Shepherds" (a late work, 1650), now in the Louvre; the "Martyrdom of St Bartholomew" in the Prado; and the "Pieta" in the sacristy of San Martino, Naples. His mythologic subjects are often as violent as his martyrdoms: for example, "Apollo and Marsyas", with versions in Brussels and Naples, or the "Tityus" in the Prado . The Prado and Louvre contain numbers of his paintings; the National Gallery, London, three. He executed several fine male portraits and a self-portrait. He was an important etcher, the most significant Spanish printmaker before Goya, producing about forty prints, nearly all in the 1620s.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.